(oerhört inspirerad av Dale Carnegies “Father Forgets”)

Emma – du sover nu med din söta lilla hand inkilad under din haka och med dina blonda lockar fastklistrade mot din sömnvarma panna. Jag har smugit mig in i ditt sovrum. För några minuter sen när jag satt i vardagsrummet och tittade på TV blev jag översköljd av en våg av ånger. Skyldigt sitter jag nu bredvid din lilla säng.

Jag har varit orättvis mot dig idag. Jag påpekade flera fel hos dig redan vid frukosten; Du spillde ut din mjölk. Du ville inte äta upp din macka. Du tog dessutom alldeles för mycket smör på den. Du ville inte heller sitta still utan sprang omkring hela tiden trots att jag flera gånger sa åt dig att sitta ner.

Jag skällde sen på dig, när du gjorde dig i ordning för dagis, för att du inte ville ha på dig din jacka. Jag tillrättavisade dig för att du hade smutsat ner dina nya skor. Jag skrek högt på dig när du slängde dina saker på golvet. När jag sen lämnade dig på dagis vände du dig om och ropade ”Hej då, pappa!” medan jag stressat och förmanande svarade ”Gå in med dig nu!” innan jag vände och gick.

Sen började allt om igen på eftermiddagen. När jag kom och hämtade dig på dagis såg jag direkt att du satt och kladdade med ”geggamoja” i sandlådan. Du hade förstås slängt av dig dina skor så att dina nya vita strumpor hade blivit alldeles bruna av den blöta sanden. Jag skämde ut dig inför dina kompisar när jag argt drog upp dig ur sandlådan och sa åt dig att strumporna var förstörda och att det minsann är dyrt att hela tiden köpa nya!

Kommer du ihåg senare på kvällen när jag satt och tittade på TV? Du bara stod där och tittade ängsligt på mig med en lite sårad uppsyn. Eftersom jag blev irriterad över att du störde mig skrek jag ”Vad vill du?!”. Du sa ingenting, men sen sprang du med full kraft mot mig, kastade dina armar om mig och kramade och pussade mig. Dina späda armar omfamnade mig med en sådan oerhörd tillgivenhet, att inte ens min försummelse av dig kunde stoppa den. Sen försvann du, upp för trapporna, till ditt sovrum.

Emma – det var kort efter detta som jag tappade fjärrkontrollen, totalt vettskrämd av en otroligt avskyvärd känsla. Vad är detta för vana egentligen? En vana som innebär att jag hela tiden hittar fel på dig och tillrättavisar dig. Detta är alltså min belöning till dig för att du är precis som ett barn ska vara. Det är inte så att jag inte älskar dig; jag har bara haft ALLDELES för höga krav på dig. Jag bedömer dig utifrån hur JAG är, och beter mig, och uppskattar inte dig tillräckligt för den DU är.

Det finns så mycket som är bra, härligt och äkta i ditt sätt att vara och att se på världen. Ditt lilla hjärta rymmer stora känslor, vackra som en gryende morgon över vida berg. Det visade du också med din spontana impuls när du rusade in och kramade och pussade mig god natt.

Inget annat betyder något ikväll, Emma. Jag sitter här bredvid dig i mörkret, på mina bara knän, och skäms! Det är förstås en klen tröst för dig; och jag vet att du förmodligen inte skulle kunna ta detta till dig om du hade varit vaken, men imorgon LOVAR jag att vara en RIKTIG pappa! Jag ska vara din kompis. Jag ska dela din glädje och din sorg. När du skrattar ska jag skratta. När du gråter ska jag trösta dig. Jag ska bita mig i läppen när jag tappar tålamodet. Jag ska intala mig själv hela tiden; ”du är bara en liten flicka, du är bara en liten flicka, du är bara en liten flicka”.

Jag har tyvärr sett och behandlat dig som betydligt äldre än du faktiskt är, Emma. Men jag ser nu, när du ligger här sovandes och ihopkrupen i din barnsäng, att du bara är ett litet barn. Du är tre år. För bara en kort stund sedan var du en bebis. Du låg i din mammas famn med ditt lilla lilla huvud vilandes mot hennes arm. Jag har begärt för mycket av dig, alldeles för mycket. Förlåt mig!