En av de viktigaste skyldigheterna för mig som revisor är tystnadsplikten. Tystnadsplikten är nödvändig för att mina kunder ska känna att de kan avslöja privata angelägenheter rörande dem själva eller deras bolag. De ska aldrig känna någon oro att någon annan får den informationen direkt eller indirekt från mig.

Jag har berört revisorns tystnadsplikt tidigare när jag skrev om god revisionssed där jag beskrev god revisorssed som lagstadgar tystnadsplikten i Revisorslagens 26 §:

”En revisor får inte, till fördel för sig själv eller till skada eller nytta för någon annan, använda uppgifter som revisorn har fått i sin yrkesutövning. Revisorn får inte heller obehörigen röja sådana uppgifter. Revisorn ska se till att biträde till honom eller henne iakttar dessa föreskrifter.”

Vid min revision av Aktiebolag (som utgör huvuddelen av mina kunder) förtydligas tystnadsplikten i Aktiebolagslagens 9 kapitel 41 §:

”Revisorn får inte till en enskild aktieägare eller till någon utomstående obehörigen lämna upplysningar om sådana bolagets angelägenheter som revisorn får kännedom om när han eller hon fullgör sitt uppdrag, om det kan vara till skada för bolaget.”

Men huvuddelen av de ställningstagande som rör tystnadsplikten förtydligas i de yrkesetiska regler som revisorer har att förhålla sig till i FAR’s ”EtikR 1 Yrkesetiska regler”. Där framgår också viktiga detaljer såsom att tystnadsplikten gäller vid alla typer av uppdrag som en revisor utför, och alltså inte enbart revisionsuppdrag. Tystnadsplikten omfattar också tiden efter det att uppdraget upphört.

Detta är väl inget konstigt? Jo, ibland. Mot revisorns tystnadsplikt står nämligen revisorns upplysningsskyldighet eller upplysningsplikt. De yrkesetiska reglerna ovan ger vägledning i en del olika fall där konflikt mellan dessa två ytterligheter kan uppstå. Den mest självklara situationen som kan uppstå är när bolaget gjort sig skyldig till något som jag som revisor måste anmärka på i min revisionsberättelse. Det kan vara t.ex. något som är fel i ett bokslut, att betalning av skatter och avgifter inte skötts på rätt sätt eller att årsredovisningen inte upprättats i tid. Det kan också vara så att någon annan statlig myndighet, t.ex. Skatteverket, fattat ett beslut som kräver att jag ska lämna ut informationen. Det som genomsyrar dessa krav på upplysningsskyldighet är att jag alltid ska verka för att inte mer information än nödvändigt lämnas när det kan leda till onödig skada för kunden.

Skulle revisorn göra sig skyldig till brott mot tystnadsplikten så kan denne göras skadeståndsskyldig och det är självklart att revisorn sitter inne med information som på flera olika tänkbara sätt kan medföra skada för kunden. Jag som revisor vill självklart att jag ska få all information jag önskar när jag utför ett uppdrag åt en kund och då är förtroendet för mig avgörande. Nyckeln till detta förtroende är tystnadsplikten som jag och andra revisorer värderar oerhört högt.